wemod

I svårdyrkade tider med fler människor utanför de guldförsädda sätenas hörsalar, förlorar samtiden de yttersta och kanske viktigaste beståndsdelarna i det vi kallar demokrati.

Många gånger finner man inte ordet att på ett enkelt sätt beskriva vad som sker, många gånger står det på ett tondövt öra att avgöra vilka dom sanna och rena tonerna i livets symfoni egentligen är. Hur ska rätsida kunna vändas om inte de som står i makt och kraft att genomföra förändringar inte ens kan trä på en sytråd genom ett nålsöga.

Nålsögat som för övrigt är drabbat av både katarrakt och strabism. Handen som förtvivlat fumlar med björntråden, plågas av tremor och obeslutsamhetens pinsamma närvaro. Den ser lika hjälplös ut som ett division 4 lag på Camp Nou ställda mot världens bästa Barcelona. Det var många år sedan allt försvann.

Det var flera decennier sedan förändringen startade. Krigets sista bomber hade fallit och röken var nästan skingrad. Nya strömningar, nya ideal var på vag upp ur asfalten likt blommor och grässtrån som vägrar låta sig tryckas ner av överhetens gråsprängda element.

Dagens Sanning

"ge inte det med din hand som du inte kan bli av med"